kristinahovander

Tänkte passa på tillfället att berätta lite mer om mig själv. Jag är 55 år, mamma till fyra barn, två flickor och två pojkar, och mormor till en liten kille. Mina fyra barn har alla samma pappa vilket jag förstått är rätt ovanligt. Men jag är inte längre gift med honom utan i en lägenhet tillsammans med två katter där yngste sonen bor permanent, äldsta sonen varannan veckan och yngste sonen hela tiden.

Barnen har sedan de föddes varit centrala i mitt liv, men nu är tiden inne när de vuxit upp och ska börja sina egna liv utanför föräldrahemmen. Äldsta dottern Emma har redan flyttat och skaffat både sambo, barn, Axel 2,5 år, och hund, Enzo. Äldsta sonen Kristoffer har jobb och börjar prata om att skaffa egen lägenhet, yngsta sonen Simon ska åka till England för att utbilda sig till jockey, yngsta dottern Linnea går på ridgymnasiet och fyller snart 18 år.

När Emma föddes var hon ett mirakel, ja dom är mirakler allihop men eftersom jag trodde att jag aldrig skulle få några barn var Emma något alldeles speciellt. Hon föddes efter 11 år av väntan och ett konstaterat missfall. Så den vintermorgonen när hon till slut låg där på min mage var väldigt speciell. Det är det säkert för alla nyblivna förstagångsmammor men eftersom hon var efterlängtad sedan så många år tror jag att det var extra speciellt.

Emmas förlossning var också väldigt enkel för att vara första gången och dessutom med en mamma som var över 30 år. Den startade vid ettiden på natten och på morgonen var hon född. Snabbt och effektivt. Emma hade, enligt undersköterskan på förlossningen, en av de längsta navelsträngar de sett.

Att Kristoffer var på väg fick jag veta när jag legat några dagar på sjukhuset med Emma. Då var hon lite drygt ett år och hade nån konstig infektion som ingen lyckades reda ut vad det egentligen var.

Kristoffer föddes en kulen novemberdag efter att ha hållit mig vaken i några veckor. Han tyckte att nätterna var den absolut bästa tiden att vara vaken när han låg i magen och använde mina inälvor för att träna. Sista veckan åkte vi fram och tillbaks mellan Ljungbyhed och Ängelholm sju gånger. Varje gång jag kom in och la mig på britsen slutade värkarbetet. Vi vandrade många mil längs gatorna i Ängelholm för att försöka få igång det igen innan vi gav upp och åkte hem igen.

När han äntligen bestämde sig tog förlossningen 24 timmar och de sista krystvärkarna fick jag sniffa fram. Då var jag så trött att jag knappt orkade längre. Fick också berättat för mig att de haft en sugklocka framme för att kunna ta till om det inte hade gått.

Simon blev nummer tre och när han föddes slutet på mars hade precis magnolian utanför fönstrena på BB i Ängelholm börjat öppna sina knoppar. Den här gången deltog jag mer aktivt i själva förlösandet och när han föddes stod jag på knä i en säng lutad mot en saccosäck. Den här gången blev det nog en mer normal förlossning och jag tog emot själv honom när han kom ut.

Detta var också första gången som jag direkt lyckades med amningen och det berodde nog på att jag hade bestämt att det skulle gå.

När Linnea skulle födas var det lite nervöst att åka in. Jag hade fått klara besked av storasyster Emma att om jag kom hem med ytterligare en lillebror behövde jag inte komma hem alls. Eller så kunde jag väl byta därinne. Där fanns ju många bebisar, det visste hon sedan hon varit inne och hälsat på Kristoffer och Simon när de var nyfödda. Men hon ville verkligen inte ha någon mer lillebror.

Dessutom visste jag att Simon inte var helt ok med att lämnas hos min lillebror även om både moster, morbror och kusiner var snälla. Han ville helt enkelt inte vara där. Den förlossningen utvecklade sig helt normalt fram till att det var dags för krystvärkar. Då gick det helt plötsligt inte alls framåt längre och det förklarades av att bebisen försökte komma ut med pannan först.

Detta gjorde att barnmorskan fick hjälpa till och böja fram huvudet. Det i sin tur gjorde att jag helst ville sparka på henne så ont det gjorde. Men det gjorde jag inte och till slut hade vi med gemensamma krafter fått ut det lilla livet. Även den här gången gick det bra att amma och det var nog tur eftersom Linnea utvecklades till en dam med mycket egen vilja som inte ville ha annan mat förrän hon var nästan året.

Det här blev en lång historia och ändå finns det så mycket mer att berätta. Men det får bli en annan gång.