Nu undrar jag lite varför jag inte ville hoppa
Så sagt och gjort, jag såg till att hamna i en grupp som bara hade dressyrlektioner. Detta förändrades av en ren tillfällighet då jag red en sommareftermiddag tillsammans med Linnea. Hon hoppade ett kryss i paddocken och jag följde efter på Missy. Missy är en snäll häst som alltid försöker göra det bästa för att ryttaren ska känna sig trygg och hon tycker det är rätt roligt att hoppa. Därför tog vi ett par språng till den eftermiddagen, både över krysset och över ett räcke som också stod uppställt i paddocken.
Andra gången i mitt liv som jag hoppade var det på Annica Alms nye häst Days of Thunder. Dunder, som han kallas, är en liten snäll häst som också gör vad han kan för att hjälpa ryttaren att se bra ut över hinder. Jag skulle rida honom lite en dag för att Annica ville att han skulle gå och inte hann med det själv. När vi kom ut fanns Marika Lundh på plats och hon tog tag i ett träningspass som gav både mig och Dunder en del att tänka på.
Två hinder på linje med tre galoppsprång mellan och sedan skulle vi rakt fram. Jag skulle alltså hoppa två hinder efter varandra och sedan lyckas styra rakt fram på en häst som bara vill svänga direkt efter hindret. Lättare sagt än gjort när man inte ha någon hopperfarenhet alls. Som tur är har Dunder en man som är perfekt för ett rejält mantag när man går över hinder. Och mantag är bra, då drar man inte hästen i munnen.
Nervöst som sjutton var det i alla fall och jag tyckte att de två hinder som ställts upp verkade vara typ 50-60 cm höga men sanningen är nog snarare att de låg på 30-40. Marika fick mig att galoppera och hoppa med hästen avspänd och med huvudet lågt. Med så låga hinder hade han kunnat trava över dem utan problem. Det var bara jag som tyckte att det var hinder över huvud taget. Och till sist galopperade jag och hoppade utan stigbyglar också, rätt så skräckslagen till att börja med men det gick bra.
Nu har det gått ett drygt halvår sedan den gången och jag har haft några hopplektioner eftersom den tidigare dressyrgruppen för vuxna omvandlats till en vanlig ridskolegrupp med hoppning varannan vecka. Och igår gjorde jag något som jag aldrig trodde att jag skulle våga någonsin; jag hoppade bana på en träningstävling - och jag gjorde det till och med två gånger. Första gången låg hinderhöjden på 50 cm och den andra på 60. Inte så högt men tillräckligt för att jag skulle vara rejält nervös. Det fanns ju dessutom publik i ridhuset och det är ju inte min stora passion precis.
Roligt var det dock och det gick riktigt bra, målet var att jag skulle klara att lära mig banan så att jag kunde ta alla hinder i rätt ordning i ett bra tempo och att ha kul och det målet klarade vi med råge, jag och Missy. Det blev två rosetter efter två felfria rundor. Inte felfritt på det viset att det inte finns mer att jobba med, absolut inte. Men felfritt i den meningen att inga bommar föll bakom oss. Ritterna blev filmade av en god vän och jag har tittat på dem många gånger. Det är jättenyttigt att kunna göra det för att se vad man har att jobba på. Nu siktar jag på högre höjder och med det också ett högre tempo med en kraftfull rund galopp. Sensmoralen i den här historien blir alltså - man ska aldrig säga aldrig och det är inte för sent för att börja någon nytt.