kristinahovander

I tisdags skulle jag testa något jag aldrig gjort innan; gruppmeditation. Jag tycker att jag behöver lära mig något om mig själv och att det kanske vore ett bra sätt. Sagt och gjort, anmälde mig och åkte till Klippan för att vara med. När jag kom till rummet där meditationen skulle vara satt redan några på plats och det hela skulle börja direkt.

Kvinnan som skulle leda oss igenom meditationen visade mig en plats och sa till oss att ta av skorna för bättre jordning. Sedan skulle vi stänga ögonen och börja med avslappning. Så långt var allt ok, avslappningsövningar har jag gjort så länge jag kan minnas och jag har inte särskilt svårt att känna efter så att jag bir avslappnad. Det var när själva meditationen skulle börja som problemen kom.

Meditationen skulle leda oss till ett möte med Quan Yin, en kvinnlig Buddha som är en av de uppstigna mästarna. Hon är den medkännande gudinnan och hos henne skulle vi få lämna ifrån oss gammalt själsligt skräp. Kvinnan som ledde oss talade om för oss att vi efter att vi slappnat av och jordat oss genom att släppa ner våra rötter i marken och fasta dem i en fin diamant därnere skulle komma fram till en dörr. En stor, fin, kraftfull dörr och där började det gå fel. Jag såg absolut ingenting.

Det fanns ingen dörr och följaktligen inte heller något dörrhandtag att öppna den med. Jag såg ingen stig, kände ingen sand under fötterna, inget kraftdjur som skulle följa med mig genom den här världen. Jag såg inga kaktusar, ingen bro och inget vatten. Träffade ingen kvinna. Det hände alltså ingenting, absolut ingenting. Kändes sådär när vi sedan alla skulle dela med oss av våra upplevelser av meditationen och jag egentligen inte hade något att berätta.

Det enda jag hade att tala om var en förnimmelse av, men inte heller denna såg jag, en stor rälig spindel. Tyckte inte riktigt att den passade in bland alla svanar, vargar och hundar. Och dessutom hände det som inte fick hända, när jag skulle berätta blev det så jobbigt att tårarna kom. Och bland det absolut värsta jag vet är att gråta så att andra ser det. Jag gråter inte ens på begravning vilket har gjort att folk tyckt att jag varit kall och okänslig.

Men det handlar inte om det, det handlar om att jag helt énkelt inte kan gråta av sorg när andra ser. Vet inte riktigt vad det beror på men jag tror att det handlar om att man inte visar svaghet. Det har varit så i hela mitt liv. Har funderat mycket på att inte gå till de här meditationskvällarna igen men jag kanske skulle testa om det kan bli bättre om jag försöker igen. Kanske handlar detta om att jag inte ska ge upp och backa så fort det händer nåt jobbigt.

Imorgon ska jag åka till Ljungagård för att umgås lite med folk och hästar där så nu blir det sängen.